När jag nu en gång rör mig i oförklarliga zoner, redan i morgon blir jag mera prosaisk, kan jag berätta om ytterligare en underlig sak.
Den är inte lika underlig som gårdagens dröm och jag återkommer inte på samma sätt till den. Men den är dock oförklarlig för mig, antagligen är eller blir den genomskinlig och självfallen som ett bensinpris för den som kanske en gång förstår hur allt hänger ihop.
Det var också en dröm. Och det var ett litet inrett utrymme. Där fanns diverse föremål och inredningsdetaljer och de var inte särskilt sära men dock enastående. Det var ett rum som inte fanns i verkligheten, änskönt det var vardagligt och ombonat.
Det var ett rum jag drömt fram och om rummen avspeglar oss själva, kanske det var mig själv jag i någon mening drömde om. Vem vet?
Några år senare såg jag på Nätet en bild av en kvinnas trädgård. Hon hade där ett uterum, inrett efter hennes egen smak.
Och detta rum var identiskt med det jag drömde om – identiskt utan att vara helt lika.
Med detta och med min själsspekulation ovan avser jag vad vi kan kalla en heraldisk likhet: ett vapen har en bestämd beskrivning men ändå kan de konstnärliga utförandena skifta. Låt säga att vi ställer kravet att rummet skall ha en grön plastmatta, en fågelbur med en undulat, en tavla med två kor och ett fönster mot nordost och vi gör en skiss till vägledning. Mattorna kan då variera lätt i nyans och storlek, burarna kan se olika ut, tavlan och fönstren te sig olika i olika belysning. Men allt som skissen kräver och förutsätter, finns ändå där!
Sådant var hennes rum. Mitt rum och ändå inte mitt. Och detta är långt mera oförklarligt än en kopia med möbler från IKEA.
Jag bytte inga ord med min drömkvinna, jag vet inte vem hon var och inte heller vad hon heter. Jag kunde ju ha kontaktat henne och nämnt det men vad skulle jag med ett ”detvarjumärkligt” till?
Att det var bara det idag.