I 1117 nämnde jag de ljusblå änglarna.
Jag har ingen genomtänkt lära om änglarnas väsen och detta är kanske en förutsättning för att man skall begripa något av dem – de lär ju vara eteriska.
Och inte har jag haft någon änglasyn heller, inte i vaket tillstånd. Men en förunderlig dröm och det underliga var att det inte var något särskilt alls med den. Den låter sig beskrivas i prosaiska termer: det var två unga män utan ansikten som bistod mig och några släktingar i ett vardagligt företag. Det var ingen uppseendeväckande dröm, inget att minnas, inget att berätta för kommande generationer eller sända in som bidrag till Änglakurirens läsarspalt. När jag vaknade sade jag ”jaha”, och glömde.
Det var inte det märkliga. Det märkliga är att jag senare hörde och läste om en upplevelse av en kvinna någonstans. Hennes beskrivning av händelsen var mycket lik det som ägde rum i min dröm, i enskildheter.
De som skyggar för änglar kan förklara detta med vad helst de vill och om de vill. Kanske har de rätt. Kanske har de fel.
Det är inte änglarna vi tror på eller sätter vår förtröstan till, utan deras Uppdragsgivare.