Det var nog litet fräckt av våren men kan man kräva och vänta sig hyfs av en årstid?
Den hade krupit in i dimman och närmade sig oförmärkt, bakifrån. Snön bara försvann utan att smälta och plötsligt var det barmark under mina steg.
Jag hade gått länge och denna gång måste jag fråga mig fram bara en gång. Det var en fruktansvärd gammal tant som svarade. Hon hade en illgrön rock och högklackade skor och hon var målad med svarta kanter kring de röda, uppstoppade läpparna.
Hon såg ut som en död tonåring. Men hon gav mig en korrekt beskrivning och jag kom fram.
Eftersom jag aldrig blir försenad drog jag slutsatsen att de andra kommit en timme för tidigt, allihop. (Klockan 18, var det sagt.) Vi bjöds på te och existentiella överväganden. De som ville, fick kaffe och teologi men de flesta kan inte sova av sådant.
Sedan blev det bråttom. Folk färdades med olika medel och jag med fot. Det är därför jag kommer först nu och vevar en slagdänga blott.