I sanning, folk är förfärande artiga.
Jag nämnde det för några inlägg sedan – hur jag frågade mig fram av många till en okänd adress. Inga avsnäsningar! Inga irriterade jagharintetid eller fråganågonannan utan samtliga tillfrågade stannade artigt, visade ingen brådska, de unga tog av sig hörapparaterna, hackade i några fall beredvilligt på sina elektroniska dosor för att finna närmare uppgifter, någon vandrade med mig ett stycke för att säkra framkomsten.
Smått overkligt, alltsammans.
Stöter man på brutalt ohyfs på stan nuförtiden, är det för det mesta berusade personer som står för det. Men i nyktert tillstånd är man alltså artig.
Ikväll gick jag dock till butiken. Det var en lång kö vid den enda kassan men jag märkte att en kassa var på väg till den andra kassan. Försynt gick jag sakta ditåt. Det var då det hände!
En ukrainsk man och kvinna, tror jag det var – men kanske är det politiskt korrektare att kalla dem ryssar – trängde sig före mig! Tydligen hade m. och kv. stått i varsin kö – nu passerade kvinnan mig legärt och mannen rusade till och laddade ett batteri av inköp på kassabandet.
Till och med kassan kommenterade dem för mig efter att de avtågat: vissa saknar tydligen helt kunskap om hur man beter sig!
Men hur befriande var inte incidenten.
Inte är vi ju så hövliga som vi beter oss. Innerst, innerst inne.