– Я не люблю реку, sade jag. Я хочу дойти до К. Где мост?
Vilken reaktion!
Jag hade vandrat från förorterna in mot centrum och plötsligt låg Rutiån framför mina fötter. Hur komma över?
En liten kvinna och en ännu mindre hund vandrade i skogsdungen. Henne frågade jag var det fanns en bro.
Hon förstod inte vad jag sade. Inte på finska. Inte på engelska.
Det var då jag uttömde halva mitt ryska ordförråd med ovannämnda replik.
Och denna lilla melankoliska kvinna sprack upp i ett väldigt leende. Med stora gester och ett flöde av ord berättade hon och gestikulerade och visade var jag kunde finna bron för fotgängare.
Men hur är det att leva som ryska i Finland, utan språk och utan hem?
Det frågade jag inte. Jag sade bara Спасибо, очень хорошо och fortsatte. Vad mera kunde jag?
Kanske, kanske fick hon dock en liten droppe tröst i sin exil.
Och jag. I min.