En pratlåten kvinna i skrikrutig kjol fastän hon är övre medelålders står på hållplatsen och säger mig att det blåser kallt idag vilket jag instämmer i: ja, det är det.
Efter att noga ha övertänkt denna min instämmelse fortfar hon: Det kom snöblandat regn på morgonen.
Jaså, säger jag, där jag bor kom det snö.
Hon förbluffas av denna meteorologik. Hon frågar var jag bor och jag säger var jag bor.
Själv bor hon i huvudstaden, just här där det finns en femkantig bostad på nitton kvadratmeter. (Den är numera något slags förrådsutrymme men trappuppgången är sig alldeles lik. Jag blir insläppt på förtroende. De gulgröna muralmålningarna är sig lika. Skrammelgrinden till hissen, fast den använde vi ju aldrig. Där bor alltså inte längre någon. Där är alltså alldeles tomt på familjer i det rummet. Ingen plomberad gasspis och ingen fåtölj heller.)
Stadsdelen har en park, en skvär, med en björn uti. Björn vid myrstack, heter den på svenska. Kvinnan berättar mera och funnes där en syl, är det just en sådan jag knappt får i vädret.
Förebärande mummel vandrar jag raskt min väg.
Inte för hennes svadas skull utan för att det verkligen blåser kallt. (Hon är vänlig och snäll.)
På hållplatsen.