Två unga män står vid sängen. De är långa och gladlynta men tystlåtna, de säger ingenting alls. Men på något sätt låter de förstå att det är dags för en ny kontroll och jag förs igen iväg på rullande säng.
Denna gång bär hissen inte neråt utan uppåt. Jag finner att de i något skede lösgjort slangar och häftplåster, det kändes inte ens. Det är också lätt att andas nu.
Det är första gången jag vistas på detta sjukhus men nu ser jag flera bekanta ansikten. Jag har nyligen flyttat till orten men dessa mänskors närvaro förefaller mig självklar och ovedersäglig: var skulle de annars befinna sig?
Hissen stannar inte – det är ingen hiss längre. Kanske nickade jag till ett tag men nu befinner vi oss i ett större rum, det är ljust och högt i tak.
Jag har inte mått så bra på länge. Inte för att jag varit sjuk men man åldras ju och molande småkrämpor finns där alltid numera.
Var är de blåklädda männen som förde mig hit? De har säkert redan återvänt. Men min bror är här. Jag vänder mig mot honom och säger att…
…det gör ont igen. Slangen är kvar, plåstren likaså. Jag vaknar.
Sedan borstar jag tänderna, blir utskriven och lämnar sjukhuset.
Drömmar far som strömmar. Jaså, dietråd? Ja, visst, visst – om doktorn insisterar… Förhöjd risk för en ny attack?
Jaså. Ja, allt är bara bra. Så som det skall vara. Så som det måste vara.