Jag fann ett litet lexikon och aldrig tillförne har jag sett ett så slitet litet ett.
Hon som slitit det hade lagt det i en låda med gratisböcker. Där hade hon också lagt verk av Tolstoj och Dostojevskij och, överraskande nog, någon enstaka lättare pocketbok på ryska.
Lexikonet var ryskt-finskt och där fanns också många av henne mycket slitna läroböcker i finska. Inget dock lika slitet.
Men hon talar också svenska. Det är alltså med en väldig kraftansträngning med inslag av beslutsamhet som hon tillägnat sig språken.
Man talar om maskiners intelligens. Man talar om att maskinerna skall lära sig att översätta så att ingen kan avgöra om texten är åstadkommen av mänsklig eller maskinell intelligens.
Som om ett språk vore bara att överföra ord från ett semantiskt fält till ett annat! När kan jag dricka tjaj hemma hos en maskin och tillåta mig att avge ett beundrande omdöme om dess ihärdighet?
Till språket hör också de många misstagen i början. Men för en självkorrigerande instans av homo sapiens är ingenting omöjligt. Det är bara att hugga tänderna i språket.
Väl, till det bästa av min kunskap, hon har också startat lärande sig engelska nu.
Vår kvinnliga Joseph Conrad.
– – –
FOTNOT: Man utgår alltså oreflekterat från den helt obevisade, stundom smickrande premissen att formellt läsliga texter alltid åstadkoms av en intelligens.