«

»

feb 02

Möten, virus och mänskor, del 1071

En utensil jag förlorat på nyårsdagen återbördades underbart fyra veckor senare.

Men på polisstationens baksida finns en tappegodsbyrå, som drivs i privat regi.

Den frekventeras naturligtvis av personer som önskar bli av med något. Jag uppsökte den därför att jag ibland lider av ett övermått av uppslag för mina inlägg och det kan inverka menligt på vätskebalansen. Inläggen innehåller ju mycket kalium (K) och överskottet kan därför periodvis ge mig en oregelbunden hjärtverksamhet. Så är jag exempelvis ibland livligt intresserad av och engagerad i vardagliga och förnuftiga verksamheter och sysselsättningar medan dessa åter kan förefalla mig helt efemära när jag väl slagit mig ner framför tangentbordet.

Som jag inte är någon författare, har jag ingen egentlig nytta eller glädje av denna benägenhet för frivolt fantiserande.

Där fanns tre andra som väntade på sin tur med kölappar. Det var två kvinnor, en av dem med ett barn, och sedan en medelålders man. Kvinnorna samtalade vårdslöst inbördes men mannen verkade orolig.

Vad behövde han bli av med? Han berättade självmant att han lider av alltför stort förtroende för myndigheter: regeringen, riksdagen, politiska beslutsfattare ända ner till den kommunala nivån. Inte nog med detta – han litar också på privatpersoner, inkluderande alldeles tillfälliga bekantskaper. Han har för sig att mänskor kan bevara hemligheter och att upplysningar han ger dem i förtroende inte förs vidare. Och han vill verkligen ha sitt liv för sig själv!

Jag förstod honom även om jag själv inte lidit av denna specifika plåga. Han berättade att det ogrundade förtroende han besitter är invalidiserande i vardagen. Jag bad honom berätta mera.

Och han berättade. Till slut kom jag äntligen på vad som kunde utgöra ett verksamt botemedel och bad honom att idag uppsöka denna nätadress.

Han heter Olfert Nysbom, han är 53 år gammal och bor i Spjutsund dit han flyttade som 11-åring från Tavastböle.

Berättade jag att han röstar på Kd?