Hans ryggsäck är alldeles gul.
Den är medfaren och sliten men ovedersägligt klargul. Själv sitter han obestämt kring det lilla bordet i varuhusets gång. Han rycker till sig ett gratisblad och kastar det genast ifrån sig. Han blickar åt alla håll utom mitt.
Han är inte gul men medfaren. Fyrtio år, kanske. De orakade kläderna är också slitna. Något berusningsmedel känns inte av men rörelserna är en autistisk väderkvarns: vad tänker han på?
Bekymmer måste det vara, hans blick är tung och när han går lämnar han handskarna efter sig. ”Hej!” ropar jag högt (avsikten var ”Hei!” men jag får sällan till det). Han vänder tillbaka och muttrar högt sitt kiitos för taket eller är det en vägg. Han går i zigzag men inte på de berusades sätt utan som av en välplanerad slump.
Han ställer sig i ett hörn, röker en stund utan tobak. Så viker han följdriktigt överraskande in i en liten bokhandel, ställer sig framför skönlitteraturen. Och där blir han stilla.
– Våj, låter jag inte bli att tänka, tänk om jag kunnat skriva som han!
Men vi är inte varandra. Min ryggsäck är blå och jag fortsätter.