– Ja sitten… liikkumatta!
Det är finska, det, och det är en uppmaning att ligga still. Man skjuts in i en lång, trång gång och i rummet utanför har man lämnat alla metallföremål, värdighet och identitet. Men av det första slaget bär jag ingenting på mig i vardagslag, det andra växlar om och vad identitet är för något vet man först när man mistat den för alltid.
Mitt disciplinerade sinne är nog rätt (grundform ’rädd’) men jag börjar med A och går i tankarna disciplinerat genom B och bokstäverna fram till L med en uppgift jag på förhand förelagt mig för flyktångestens avvärjande.
Och bullret upphör och jag glider ut ur prövningarnas ugn. Och inte många timmar därefter närmar sig en Auktoritet min säng.
– Vi hittade ingenting! säger hon.
I och för sig en förolämpning när hjärnan har undersökts men jag är för matt att påpeka det för henne. Hon kommer nära – dock bara några centimeter närmare än konventionen föreskriver – och hon talar med en hög och forcerad röst.
Hon ser på mig men ser jag henne i ögonen, vänder hon blicken åt sidan.
Hon ger mig instruktioner på sitt hemlands vilda tungomål och en broschyr i samma syfte.
Jag hör inte på. Jag läser den inte. Kanske om några dagar. Eller en vecka.
Men hon beklagar att den inte föreligger på ärans och hjältarnas språk. Lagen förutsätter det nog men jag vet ett ämne för ett samhällsstatistiskt studium: varför har materialet på svenska alltid just råkat ta slut? Varför måste det alltid beställas på nytt medan det finskspråkiga flödar till utan begränsning och intervaller?
Ty det är ju dock just i intervallen som sjukdom och lidande har sitt hemvist.