Hennes gulgamla hår ligger utslaget på kudden och hon vilar vit bland rynkorna. Hennes kropp fortsätter med all sannolikhet under filten men denna ligger nästan slät.
Vi akuta har rullats in i ett rum i sjukhusets nedervåning som från början inte kan ha varit avsett för ändamålet. Nu finns här fyra sängar invid varandra och alla privata och känsliga uppgifter, personnummer, adresser och sjukdomsberättelser har blivit hörbart offentliga, ropas och talas ut genom de tunna draperierna.
Men ingen kan hindra mig att tiga om denna kunskap om mina medpatienter. Det jag berättar är sådant alla vet, eller kunde veta.
Personalen är helt finskspråkig men de inrullade är svenskspråkiga ungefär till hälften. Det är en livlig omsättning: några får åka hem, andra sköljs vidare till någon avdelning högre upp i sjukhuskroppen.
Så jag hör den gamla uppge en adress jag känner igen. Hon bor mycket nära den plats där mitt eget hem fanns en gång. Två timmar efter midnatt lyckas jag äntligen resa mig utan uppkastningar och med mitt stativ vandrar jag närmare henne.
Hon har nämligen med tunn men tydlig röst ropat på läkare. Jag ser att alarmet med avsikt flyttats utom räckhåll för henne. Hon ber mig tillkalla hjälp, vilket jag också gör.
Ingen tillrättavisar mig för detta. Men i nattens ensamhet hinner jag försäkra mig om hennes modersmål och byta några svenska ord med henne. När jag äntligen, vid tretiden på morgonnatten och efter tolv timmars väntan, själv rullas upp till en avdelning ropar jag också några ord till avsked vid passerandet.
Jag hinner se vilken förnöjsam glädje de få orden bereder henne. Tänk!