Det finns en sjö, där det också är strängt förbjudet att dränka någon. Jag lyssnar därför tålmodigt till Mimosas berättelse.
Hon har grävt fram några ölburkar vid roten av ett träd. Orsaken till detta förfarande förblir ett mysterium. Hon berättar om sitt beroende av spriten och sina besök i olika församlingar i avsikt att få hjälp.
Felet med församlingarna är att de är fulla av hycklare. Prästerna och predikanterna är hycklare och fariséer, de andra medlemmarna likaså.
De bara låtsas att de vill hjälpa men Mimosa genomskådar dem. Mimosa har nämligen gjort allvarliga försök, flera försök, att bli nykter. De har alla misslyckats därför att de andra sårat henne för djupt varje gång med sin attityd.
Mimosa är nämligen en känslig kvinna. (Är det en tår? Jag vet inte, det är svårt att avgöra på rödögda.)
Mimosas svårigheter började i barndomshemmet, där hon inte fick tillräcklig uppskattning. Inte heller i skolan förstod man hennes särart och begåvning. I arbetslivet gavs det sedan bara monotona och enahanda uppgifter, som en konstnärssjäl inte orkar med.
Ytterst få personer förstår verkligen Mimosa. Hon berättar att jag är en av dessa få, jag som lyssnat så tålmodigt och förstående.
Och kan jag förresten låna henne tjugo euro? Jag får dem med absolut säkerhet tillbaka om vi någonsin möts igen. Det är andra som inte betalat sina skulder till henne. Det är bara en tillfällig knipa…
En annan tillfällig knipa med maka vaggar oberörd och nykter på sjöns lugna yta.