Det finns en sjö. Det finns mänskors möten.
-Finns här blågröna alger?
Det är en mycket vanlig öppningsreplik. Nu följs den dock omedelbart av något som den obekanta kvinnans hjärta är fullt av.
Kanske är hon sjuttio år. Hon har haft cancer, en svår cancer, och hon har genomgått en lång och intensiv strålbehandling.
Till hennes egen och andras förvåning besegrades cancern. Den är borta nu. Inga metastaser. Hon är friskförklarad. Nu vill hon börja röra på sig. Simma.
Jag hakar på, jag berättar om nära vänners kräftor som jag fått veta om i dagarna. Hon vet vad det vill säga.
Och sjön får lyssna precis så mycket den vill, den är bara några meter djup och i egenskap av livlös natur förmår den ändå aldrig fatta de eviga sanningar vårt samtal för oss in på. Enbart detta möte av de trehundrasjuttiotvå hade varit nog.