Varför är Kamilla vacker? heter en gammal pocketbok i min hylla.
Jag gav den åt en vän som intresserar sig för konsthistoria. Den är skriven av Hugo Perls, jurist, filosof och konsthandlare, och innehåller förutom reflexioner över det skönas väsen också många anekdoter med och kring kända konstnärer och konstforskare under 1900-talet.
Men när hon öppnade boken, dalade ett litet tidningsklipp ned på golvet. Det var en kort notis från en huvudstadstidning, det var med fjunig handstil daterat den 10 juni 1985 och gällde en vigsel två dagar tidigare.
Perls fick som liten höra sin mor och några grannkvinnor berömma Kamillas skönhet, vilket i hans barnasinne väckte den fråga som också blev bokens titel. Efter att ha funnit vägen till Platon menade han sig sent omsider ha funnit svaret på sin fråga.
Det som har del i det skönas idé är skönt men skönheten i sig låter sig inte förklaras.
Däremot lyckades det mig inte att ge ett svar på den fråga som tidningsklippet gav upphov till. Att den är anskrämlig och vederstygglig som avlägsnat sig från det sköna, det sanna och det rätta – det vet jag, liksom Perls.
Men hur någon utan samvetskval kan lova en annan livslång trohet och därefter begå en mened som föröder makens och barns och barnbarns liv, det kommer jag knappast någonsin att begripa.