I somras ville hon att jag skulle köra henne till stranden.
Sedan vadade hon ut i det långgrunda vattnet tills det nådde knäna. Där hon stod orörlig inledde hon så en grundlig utfrågning av de andra närvarande. Det var två yngre män som fick besvara ett frågebatteri värdigt en skjutjärnsjournalist. Tursamt nog var en av dem både öppen och pratglad.
Sedan gick hon upp på stranden igen.
Nu är det den årstid som kallas vinter men hon behövde hjälp med en flyttning. Och på vägen dit fanns det ingen chans för mig att komma undan. Hela metrovagnen utsattes för hennes nyfikna och högljudda intervju med de närmast sittande.
Jag hade glömt att ta med mig en skylt att hålla upp med texten Vi är inte släkt.
Skamligt intressant var det dock. Varför är mänskor så fascinerade av sin egen art? Varför erbjuder dessa tvåbenta, fjäderlösa varelsers tillvaro så mycket av intresse?
Säg det.