Tro det eller inte, men de gamla magistraterna har nu ersatts av en byrå som skall främja den digitalisering av samhället som vi med alla medel borde motarbeta!
Två incidenter strax efter att jag fick höra detta:
I huvudstadens centrum fick jag en rabattkupong på ett livligt café. Den försäkrade att jag får nästa engångsköp tjugo procent billigare. Jag bevarade troget min lapp och denna dag gick jag åter dit på morgonkaffe med tilltugg. Jag förevisade min kupong.
—Den gäller inte nedsatta priser, sade flickan i kassan. Den gäller inte morgonkaffet och tugget som är billigare till kl. 10.
—Det står det ingenting om på mitt papper! sade jag. Här står bara att jag får en rabatt på tjugo procent på alla köp!
Hon hämtade en förflicka som bekräftade saken. Men jag lade pengarna på disken enligt det rabatterade priset och gick och satte mig.
Dock såg förflickan så olycklig ut att jag till sist gick och betalade resten. Hon lyste upp. Det fanns nämligen inget sätt för henne att få in de pengar jag först gett henne i kassan! Det fanns inga knappar för obstinata kunder.
Nästa anhalt var biblioteket, jag hade blivit ombedd att skriva ut ett dokument. Att sända det från datorn till skrivaren gick bekymmerslöst. Sedan började svårigheterna.
Skrivaren i det lilla biblioteket måste startas med olika koder och kortnummer. Omöjligt! Jag misslyckades varje gång – texten på skärmen försvann vid minsta feltryckning. Bibliotekarien måste hjälpa till. Nu var problemet att hennes syn var för svag och siffrorna för små. En yngre manlig kollega tillkallades, han hade grova fingrar men med hjälp av det allra senaste i teknikväg – ett slags penna att peta på små knappar med – lyckades det.
Nya problem tillstötte dock ständigt men jag är en känslig natur som varken vill såra caféförflickor eller trötta ut läsare.
Det tog nu kanske en halv timme att göra det som klarats av på två minuter utan digitaliseringen, om jag bara kunnat överräcka några mynt och där stått en hederlig gammaldags skrivare. En sådan som min farfar hade före kriget.