Det andra mötet på sjukhuset är också ordlöst.
Efter några dagar i liggande ställning känns trapporna redan tunga. Därför tar jag dem.
Nere vid hissen ser jag en bekant person i denna främmande stad. Han ser inte mig.
Det är T. Han rör sig tungt med en rollator och hans kvinnliga sällskap följer ängsligt med hans långsamma och tunga steg. Han har drabbats av något som gjort att han på en kort tid förändrats mycket. Det har jag också.
Senast jag såg honom var jag nämligen fortfarande arg på honom för ord han sagt. Nu är jag det plötsligt inte längre.