På sjukhuset är det trist att ligga och stirra i taket, särskilt om ett färskt operationssår gör rörelser i sidled smärtsamma.
En medlidsam städerska försöker manövrera borste och skyffel eller vad hon nu använder sig av utan att stöta sig med och på patienten.
Något gemensamt språk har vi inte. Men hon ler.
Hon ler mot alla och envar i rummet, ett glatt och öppet och rättframt leende som i sig innefattar alla vardagliga hövlighetsfraser på pilipino eller thai eller vad det vara månde. Det innesluter all världens lidande medmänskor.
Dessa ordlösa mänskors möten är de bästa att inleda en ny omgång med. ”Vad behöver vi ord för?”