Vad har finländare och portugiser gemensamt? Vilka nationella karaktärsdrag förenar skottar och albaner?
Frågan kommer för mig när jag ser de många nya svarta ansiktena i östra Helsingfors. Afrika är mångfalt större än Europa till ytan och invånarantalet är ävenså större. Ändå tror vi oss kunna tala på ett någorlunda intelligent sätt om hurdana ”afrikanerna” är.
Nyligen hade finskspråkiga Yles hemsidor en rubrik om rasistiska kravaller i Sydafrika. Det gällde protester mot nigerianska och namibiska gästarbetare i landet. Svarta stod mot svarta – är det också rasism?
Det är lätt att se att nordafrikanska och centralafrikanska mänskor skiljer sig från varandra utseendemässigt liksom nilotiska folk från xhosa. Så när jag generaliserar nedan beror det på den lätthet med vilken vi av fysiologiska skäl skiljer svart från vitt i gatubilden liksom på fotografier eller schackbräden.
Mungu heter den gemensamma nämnare som gör att en andlig gemenskap snabbt infann sig med denne man men den avdunstade snabbt igen. Det finns en afrikansk ansvarslöshet som skiljer sig från den tidigare avhandlade latinamerikanska – shauri ya Mungu-mentaliteten i negativ tappning: misstag, lättja, felsteg, brott mot Guds bud är alla sist och slutligen Hans vilja och vad är mänskan att träta med Honom? Det personliga ansvaret viftas bort med en hänvisning till denne ”Mungu” som tycks ha sitt viste någonstans bland Kilimanjaros snötäckta toppar.
I samvetet bor han i varje händelse inte.
Henne från Uganda har jag nämnt tidigare. Hon hör inte till dessa avskräckande exempel men han jag mötte gör det. Det har sagts att kristendomen i Afrika är milsvid men tumstjock och det ger han belägg för. En from bekännelse förenas med grova synder.
Jag skall inte nämna hans namn eller hemland. Han har ju dock syskon i ondskan överallt, också vita män och kvinnor med svarta själar.
Också på ”mitt Ithaka, min längtans ö i havet”.