Pablo är chilenare av andra generationen, dvs. son till en av dem som kom till vårt land i den första efterkrigstida flyktingvågen.
Han är romersk katolik och han diskuterar gärna både filosofi, tro och politik. De teologiska skiljaktigheterna är någorlunda välkända men i moralen (nuförtiden föredrar de flesta ordet ’etik’ som betyder samma sak) och därmed även i praktisk politik stöter jag på oanade konsekvenser av förtjänsttänkandet.
Pablo menar att omständigheterna förtar ord som ’svek’ och ’löftesbrott’ deras innehåll. Inte bara på det ytliga plan som lagstiftaren avser med begreppet force majeure. Utan så att intentionen är den avgörande bedömningsgrunden också för samvetets domstol.
Det är här våra synsätt råkar i konflikt. Skulden – synden – är för honom något som kan avlägsnas genom biktens kosmetiska operation eller genom överseende enligt den kända och korkade devisen ”det är Guds jobb att förlåta”.
Det gör det också möjligt för honom att vara ”icke-praktiserande” katolik, en bestämning som är logiskt otänkbar för en lutheran.
—Vi tänker så olika, säger hon som hatar. Vi har så olika syn på saken.
Och detta i och för sig riktiga omdöme tar hon som intäkt för det berättigade i hennes mened och svek, hennes dödliga svek.
Jesuitmoralen leder till bananrepublikers uppkomst, till statskupper på löpande band i politiken. Men en ed i finländsk domstol avläggs med fingrarna på Bibeln och inte i kors bakom ryggen. Och en dödssynd kan man inte skaka av sig i biktstolen – inte om man har för avsikt att fortsätta att leva i den.