Jag återsåg henne överraskande på tåget. Hon var på en blixtvisit i Finland och hon berättade att hon förverkligat de planer hon tidigare berättat om.
Det förvånade mig inte. Hon var och är en flitig och arbetsam kinesiska, på många sätt föreföll hon mig vara en typisk sådan. Hennes tillvaro var inrutad och hon tog hjälp av de senaste högteknologiska rackerierna både i arbete och fritid – om det så gällde riskokare, kopieringsapparater eller cyklar.
Men ögonblicket när jag förstod något nytt? Det var när jag fick ett kort textmeddelande på hennes trettioårsdag: ”Jag firar min födelsedag på det dyraste hotellet i [en storstad i USA].”
Detta framhävande av rikedomen och pengarnas betydelse skulle inte ha skrivits av en finländare. Det stod också i skarp kontrast till hennes anspråkslösa framtoning i övrigt.
Hon hade framgång ekonomiskt och hon visade ingen blygsel när det gällde att berätta om det och demonstrera den. Det vill säga, hon visade inte den blygsel som vi skulle visa.
Och sedan? Den vinner som är rikast när han dör? Också när det gällde livsåskådningar var det kvalitet som gällde:
—Om jag tvingades att välja en religion, skulle jag välja kristendomen.
Men nu är det ingen som tvingar henne och då får det vara.
Jag berättar detta därför att det finns en miljard mänskor i Kina och mera och de kan alla förutsättas tänka som hon. Det är inte själviskheten som firar triumfer utan något hon tar som en självklarhet – envar är sin egen lyckas smed.
Därför finns det inget hopp för jorden i det jordiska.