Bakfoten är uppenbarligen vad hon fått någonting om, för hon bad mig ge henne privatlektioner i ett språk jag inte behärskar.
Därför accepterade jag naturligtvis genast. Man lär så länge man har elever.
Som du minns, hade vi en gång en föreläsare som genast förklarade att han inte kände till sitt ämne och att han var tvingad att undervisa i det. Det gynnade inte inlärningen för de studerande.
Jo, jag sade ärligt att mina kunskaper inte var så goda men underlät, för hennes skull, att avslöja hur undermåliga de verkligen var. Och så satt vi då förliden söndag vid en bibelöversättning till det aktuella språket för att samtidigt också få andlig behållning.
Ord för ord öppnades och lät sig härledas och förklaras med hjälp av lexika och modern teknologi (hennes). Det lilla försprång jag hade ålders- och kunskapsmässigt på andra gebit var tillräckligt. Satserna fogades samman av sig själva med en gnutta skapande fantasi när det fanns en textur att följa.
Så det blir en fortsättning. Med bloggen förhåller det sig annorlunda. De hundra nya reflexionerna är snart till ända och de fem sista ägnar jag möten från fältstudier i en s.k. ”invandrartät” del av Helsingfors.
Vad har dessa invandrare att lära mig om Finland, de som ingenting vet om vårt land?