Han är lätt påstruken när han berättar.
Eller kanske är han det inte, mannen i den svarta hatten. För han säger själv att helsingforsarna är högljudda av naturen. De är inte blyga och bortkomna som folk från landet!
Men de är uppriktiga, sannfärdiga och rejäla, försäkrar mig denne barfotahelsingforsare. (Minst i femte generationen, kanske mera.) En man från Eira eller Skatudden kan man lita på. Det gäller även folk från Tölö, ja, till och med dem som sett dagens ljus på Drumsö. (De är nämligen också generösa.)
I tider av mindre geografisk rörlighet var resebrev en populär genre. Nutida forskning i mentalitetshistoria är också intresserad av vilka fakta resenären väljer att lyfta fram för hemmapubliken. De berättar något om tidevarvets synpunkter och värderingar hos oss.
Svarta Hattens syn på lantbefolkningen norr om Ring III säger mig också att han är dryg och självbelåten. Om en etnolog återfinner min blogg om hundra år må han grubbla över vad detta omdöme i sin tur berättar om mig.
Någonstans i den oändliga regressionen av berättande och återberättande går sanningen vilse och hittar aldrig mera hem igen. Mänskors möten är intressanta, inte mer, och att beskriva dem är fåfängligheters fåfänglighet.