Det är litet pinsamt, det hela.
Det var nämligen så att jag själv också lät mig luras.
Ännu i oktober strövar spridda japanska turister omkring i huvudstaden. Mörker och kyla hindrar dem inte att fotografera diverse betydelselösa monument och byggnader, även om deras iver tydligt avtagit.
En liten familj stannade mig och visade mig en bild på sin mobiltelefon. Den föreställde stora bokstäver i silverfärg som vilade på marken i en park – tänk på Eila Hiltunens Sibeliusmonument. De frågade mig var denna inskription var belägen.
Enligt deras utomordentliga telefon befann de sig nämligen just nu i denna park och på den rätta platsen med alla rätta koordinater och med satelliternas himmelska övertygelse därtill. Men inga meterhöga bokstäver syntes till!
Hade man tagit ner dem? Hade man flyttat dem? Vi frågade andra, bofasta personer till råds men ingen hade sett ett sådant minnesmärke förut.
Till slut framgick det att de aldrig funnits i sinnevärlden; vi var på jakt efter ett fotomontage, en reklamtext som applicerats ovanpå en sedvanlig huvudstadsvy.
De tog det med japansk, artig munterhet. Och hur det kom sig, stötte jag flera gånger på samma lilla sällskap senare under dagen. Delad glädje är dubbel.
Kierkegaard berättar om en man som såg en skylt i ett butiksfönster. Den upplyste om att man här tvättade och strök. Men när mannen förde sina kläder dit, fick han veta att det var skylten som var till salu.
Nu när gatorna är tomma och turisterna har flytt utgör denna lärdom en lämplig slutvinjett på turistsäsongen. Det var skylten som var till salu. Var är helsingforsarna själva?