Hon ser plågad ut.
Hon ser pressad ut.
Hon håller hårt i sin väska och hon stirrar ut genom fönstret. I tunneln finns där ingenting att se.
Munnen är ett kort streck. Mungiporna för en ojämn kamp mot tyngdkraften.
Det är svårt att spontant känna medlidande. Hon är nämligen en av dem som spelat en central roll när det gällt utvisningen av förföljda asylsökande till deras hemländer. En av dem dödades. En annan häktades genast vid flygplatsen och hans skickelser är okända.
Hon sitter mitt emot mig i en fullsatt metrovagn. Ju tätare mänskor packas samman, desto mera tomma och intetsägande blir deras blickar. Men ingens är så tom som hennes.
Ja, man kan ändå känna medlidande. Man kan också känna hopp. Att hon är så märkbart plågad och pressad kan vara det djupa mörkret strax före soluppgången.
Tänk om vi fick höra en bekännelse! ”Jag har missbrukat mitt tjänsteansvar, jag lämnar mitt ämbete med omedelbar verkan, jag ber Gud och människor om förlåtelse…”.
Korsspindeln har sitt namn av den korsliknande figuren på bakkroppen. Tänk om korsets tecken flyttades därifrån till hjärtat!