Också i en främmande stad behöver man morgonkaffe.
Vid busstationen sitter åtta gubbar vid ett långt bord. Jag lyssnar en stund till deras konversation. Den första använder, utan någon anledning, kvinnlig anatomi som skiljetecken i sina satser. Den andra åkallar oupphörligen sin herre och mästare. Den tredje ser sig föranlåten att gång på gång nämna den plats dit han ämnar sig efter detta korta jordeliv.
Men alla beter de sig som om deras samtal var fullständigt sunt och normalt. Jag går till ett annat ställe.
—Vi gör svartjobb! upplyser mig en av de två estniska byggarbetarna vid caféet som just slår upp sina dörrar.
Detta svartjobb består i att de utan uppmaning härtill hjälper kvinnan bakom disken att bära och placera ut stolarna på terrassen. De sätter sig sedan vid ett litet bord, vända mot mänskorna och världen. De samtalar glatt med varandra vid sitt morgonkaffe, utan kraftuttryck.
De berättar också för mig om sitt arbete – renovering av köpcentret invid. Två veckor till, sedan fortsätter arbetsresan till ett annat mål i huvudstaden.
Vad är det med dem? Vad beror denna skillnad mellan sällskapen på?
Det framgår småningom att också de – liksom hon den 17 september – har fått del av den hemlighet som förvandlar liv.