Varje bostadsbolag med självaktning har sin gnällspik. Inte alla har någon som sakligt kommenterar dagens händelser, stora som små.
Med Stig har jag varit nickbekant men nu hejdar han mig med en handrörelse. Och saken är viktig.
Den fråga vi avhandlar är varför dagens arkitekter måste bygga fult. Varför gör de vita betonglådor? Varför gör de fasader av glas och metall? Alla teknologiska förutsättningar är ju vid handen för att man skulle kunna bygga likadana hus som man gjorde för hundra och tvåhundra år sedan – varför lyckas det då inte?
Och vi har båda retat oss på den förhandsinformation om ett lokalt rivnings- och bygganyttprojekt som getts i skyltar och broschyrer. Naturligtvis är den illustrerad med orealistiska, datorskapade bilder av vackra och lyckliga mänskor som med breda leenden spatserar på välhållna trottoarer och gångstigar. Vi vet ju att det som väntar är ett trångbott ghetto där bilisterna ställs i första rummet och där husen byggs för att rymma så många nya invånare som möjligt till ett så dyrt pris som möjligt.
-Men jag behöver inte se eländet, säger Stig. Innan det är färdigt är jag död och begraven. Redan nu är projektet försenat, besvär och klagomål strömmar in.
Det finns en brännpunkt också i detta resonemang: lögnen. Varför måste de ljuga, varför måste politiker och stadsplanerare svika och försöka vilseleda stadens invånare? Varför tar vi det för givet?
Jag vet det inte heller. Jag lämnar Stig och tar en buss som efter den senaste reformen till invånarnas fromma höjt priset för en enkelresa in till centrum med fyrtiotre procent! Och vill man som utsocknes ta spårvagn måste man numera uppsöka en R-kiosk för att köpa biljetten på förhand.
Vad skulle hända om trafikverket talade sanning och sade: Vi genomför nu en biljettreform som gör det svårare och dyrare att åka kollektivt.
Är de rädda för uppror? Strejker? Demonstrationer? Nej, knappast. Man bara har vanan inne att ljuga för att det skall så vara.