”Jag går omkring i mitt Pompeji, bland ruiner”…
Orden hos Olle Adolphson kommer för mig när jag skjutsar personen runt i staden. Personen har återvänt till den plats och de platser personen bebodde före skilsmässan.
Det är en planlös färd utan mål och mening och en tårfylld sådan. Personen vill plötsligt besöka det eller det stället, se den eller den platsen, ibland rådlöst sitta stilla någonstans.
Innan personen lämnar sin gamla hemort igen, bjuder personen på kaffe som tack för skjutsen.
Jag vill för min del också bjuda personen på något på egen dyrköpt bekostnad, så litet tröst har jag kunnat ge, så jag säger: Ni hade åtminstone inga gemensamma barn…
Personen uppfattar knappast ens orden, personens tankar är inte här. Personen försvinner med bussen och det börjar regna.
Sådan är tillvaron för den som fått det stora svekets knivhugg i ryggen. Bussen for någonstans. Regnet kanske upphör, kanske fortsätter det.