Men tillbaka till antikvariatet. Några kunder lämnar bestående minnesspår (21 juli, del 112), en annan var en äldre, vithårig man som också ville köpa en Bibel, en på estniska. Han berättade att han läser ett stycke i Skriften på olika språk som daglig andakt.
Han har nu läst Bibeln på de båda inhemska samt engelska och tyska – och jag frågar vilket språk som blir det följande efter estniskan?
Han ler. Det blir inga flera, säger han. Innan jag läst ut denna, är jag i det himmelska hemmet.
Sådana repliker ger återklang i hjärtat, även rent fysiskt.
Inte av vemod, det finns inget att sörja över. Inte av ett litet obehag vid tanken på döden, som när man var ung. Utan av ett slags obestämd avund – ja, mänskligt att döma går du före mig, mänskligt att döma måste jag ännu vistas här på jorden en litet längre tid än du.
Eftersom han berättat att han mycket sällan köper böcker, säger jag: -Då ses vi där!
För den kommer, den kommer, den stora och välsignade dag då hon som hatar inte längre kan plåga sitt offer med sin ondska. Men tänk om vi kunde få möta också henne där! Ännu är nådens tid, ångerns och förlåtelsens.