«

»

jul 22

Möten och mänskor, del 113

Med åren blir det naturligtvis allt mera kunskap om mänsklig ondska som samlas i det otillgängliga rum vars dörr heter bikten och vars lås heter tystnadsplikten. Det som Gud kastat bakom sin rygg, skall ingen mänska dra fram i ljuset.

Men det finns ondska som inte biktats och för vilken ingen förlåtelse sökts eller meddelats. Inte heller den har jag fullmakt att offentliggöra men jag kan, utan namns nämnande, beskriva den.

De bad om min hjälp i en praktisk angelägenhet och fick den. De visade sin tacksamhet på sedvanligt sätt, med inbjudan till måltid och kaffestunder. De var ett medelålders par och de verkade tillfreds med livet och varandra… jag använder förfluten tidsform.

För visst blev jag också själv bedragen men på ett mildare vis än hustrun. Redan innan jag lärde känna dem hade mannen i hemlighet anhållit om skilsmässa. Idyllen var skådespel och falskhet från hans sida.

Ofta är det i dessa inlägg som om jag skrev om levande mänskor som rollfigurer – skurken, helgonet, den vise eller visa… Och nu inför jag ytterligare en roll: Svärmor.

En man skall överge sin far och mor och hålla sig till sin hustru, säger Skriften. Han jag avser gjorde det inte. Han, enda barnet, gick som vuxen man i sin mors ledband. Och han ljög och svek och bedrog den han svurit trohet, därför att Svärmor ville det.

Den som vill veta mera för att finna ut om jag har fog för min dom, kan fråga mig.

I våra dagar är det en störtflod av nya fenomen som vill krossa äktenskap och splittra familjer. Detta fenomen är däremot gammalt och har beskrivits så länge skrivkonsten funnits. Men lika ont gör det den som drabbas varje gång. Jag vet av egen erfarenhet hur det är att bli sviken och bedragen av en menederska.

Ett litet ljus av hopp lyser i det kompakta mörkret kring mannen – han skäms, man ser att han jagas och plågas av skammen.

Sannolikheten att han skulle få kännedom om vad jag skrivit är minimal, nästan obefintlig. Men om det osannolika skulle ske, väl bekomme!