När solen visar sig framåt kvällen, är det mycket folk i rörelse mellan Esplanaderna.
Turister, mest. Men jag är ute på promenad efter en lång dag som tillfällig inhoppare i en affär i centrum. Med milt vemod finner jag att mänskorna både är och blivit främmande sedan jag bodde i huvudstaden.
-Och ingen enda som jag känner!
Jag har inte tänkt tanken till slut förrän jag ser en bekant vid Havis Amanda. Hon har en påse mujkor i handen och bjuder mig att smaka.
Det är mujkpremiär för mig. Samtalet går småningom över till den skamparad som för några dagar sedan under stort buller och oväsen drog förbi i närheten av min arbetsplats.
-Jag var där! säger hon till min överraskning.
Men jag har läst och hört om saken. Ett antal orädda demonstrerade i publiken för den kristna synen på äktenskap och familj. Ett klipp i sociala medier berättade att ”de toleranta” försökte slita deras fana ur händerna på dem – ordningsvakterna räddade dem – och man hör hur deltagarna i skamparaden skanderar otidigheter mot dem.
-Jag var där!
Hon som hatar hör däremot till dem som svek. Kvinnan jag pratar med är mycket äldre än jag, hon kunde ha valt att fly fältet utan att någon hade beskyllt henne för feghet. Men i stället:
-Jag var där!
Var är du?