Så länge vi nu lever.
Risto är inte så särskilt gammal men han har en del fysiska krämpor som gör att det inte är obefogat när han ofta talar om döden.
Men han gör det inte med njutningsfullt självmedlidande utan han fogar därtill en allvarlig uppmaning: tag vara på varje tillfälle att göra gott! Tiden är kort.
Korsspindelns tillvaro förefaller mig ofta som ett fotografiskt negativ, en skuggtillvaro där alla goda dåd och råd är omkastade: Tag vara på varje tillfälle att göra ont!
Även om hon inte erkänner det, är hon dock omgiven och införsatt i den överväldigande vetskapen om att varje andetag är plågsamt för den hon berövat livet och hemmet och barnen.
Hur vågar man andas i en sådan tillvaro? Risto radar upp en mängd åkommor som alla är allvarliga och det är sannolikt att någon av dem, eller alla tillsammans, inom kort innebär slutet för honom.
Man kommer att minnas honom med tacksamhet. Men hur minns man… henne… den mörka skuggan?