Om det undgått någon, är det äkthet och liv jag avhandlat i det föregående. Henne som hatar har hatet gröpt ur, hon är nu ett vandrande skal och en robot.
Vad betyder det att tala med och inte till varandra?
Alla har väl varit med om att möta en nära släkting man inte träffat på femtio—sextio år och aldrig egentligen talat med. Innan det skedde, föreställde jag mig att de första replikerna skulle vara trevande och formella, frågande och försiktiga.
Men när vi möts och hon förstått vem jag är, är det som om vi var syskon med flitig kontakt genom åren.
Och då talar jag om hela detta väldiga moln kring de ord som uttalas, denna gemensamma kunskap om hur det var. Jag talar inte om gemensamma åsikter eller om ömsesidig tillgivenhet eller annat sådant. Jag talar om att veta och att förstå på det sätt som bara en gemensam farfar eller mormor och gemensamma boningsorter i barndomen kan åstadkomma.
Det finns också andra än släktingar med vilka man obesvärat kan återuppta ett samtal efter tjugo år eller trettio. Riktigt samma sak är det ändå inte.
”Vi råkade bli avbrutna” – av Livet – ”men jag tänkte säga att…”.
Tjugo år har gått. Men jag säger idag vad jag sade då: det du gjort kan aldrig glömmas eller undflys, det måste mötas.