«

»

Dec 13

Möten och mänskor, del 099

Han har en liten egenhet som man annars brukar kunna iaktta bara hos mycket långa mänskor. Och då har den en annan orsak.

Han bugar sig för den han talar med.

Det är inte en djup hovbugning och inte heller det japanska huvudfällandet med rak rygg. Det är inte dålig hörsel. Det är som om han med denna lätta gest, framåtlutad som en löpare vid starten, visade sin vördnad för medmänskan och sin beredskap att lyssna.

Inte som en vördnad för dennes alla åsikter och kapriser och inte heller som vördnad för mänskligheten som begrepp. Utan som en koncentration på det hans samtalspartner har att säga, vare det djupsinnigt eller trivialt.

Inte oväntat nämnde han en gång Din rikssak Jesus vara skall som en av sina favoritpsalmer: ”Min blick gör skarp och varm som din / för mänsklighetens nöd.”

Ondskan och likgiltigheten är oskiljbara egenskaper hos henne som hatar. Man kan ”förklara” den ena med den andra, båda drivs av hatets bensin. Hennes motsats lyssnar – och han handlar också, i enlighet med sitt samvetes röst.

Han är den tredje.