«

»

Dec 11

Möten och mänskor, del 098

Hon har drabbats av svåra sorger men hon låter dem inte ta makten i hennes sinne.

När vi samtalade om gemensamma vänner – som man gör – fann vi att de var rätt få. Men några universitetslärare hade vi båda upplevt.

Eller talade vi om samma personer? Namnen var de rätta men lärare, särskilt professorer, brukar man väl kunna bedöma ganska strängt. De har ju en sådan position att de själva valt att utsätta sig för kritik redan i och med disputerandet för doktorsgraden. De som hon talade om hade inga negativa sidor.

Så märkte jag att också mina egna uppgifter undgått en märklig förändring när hon presenterade mig för vänner vid kaffebordet. Det jag misslyckats med var bortglömt, verkligen bortglömt. Hon hörde till de sällsynta mänskor som inte förmår dra sig till minnes det negativa hos andra. Och det jag uträttat och inte misslyckats med framhävdes plötsligt på ett sätt som i sak var riktigt men missvisande… eller var det missvisande? Kanske inte ändå, för de jag presenterades för tycktes alla enligt henne vara verkligt framstående personer, genier på sina gebit. Och de kände till hennes sätt att framställa dem.

Konsten att ”tyda och tolka allt till det bästa” (Lilla katekesen) utövar hon med mästerskap och ändå i sorg, stor sorg. Men det är som om det var sorgen som drabbats av henne, inte tvärtom.

Detta var den andra.