«

»

Dec 03

Möten och mänskor, del 094

I den mörka vinterkvällen företog jag igår en adventspromenad till fots i ett egnahemshusområde. I varje hus, på varje gård hade man julljus och prydnader som glittrade och lyste upp mörkret.

De är verkligen ohyggligt fula och störande.

Har jag sagt det förut? Nej, i många, många år har jag tvärtom vant mig vid att nickande instämma eller på annat sätt markera min anslutning när någon utbreder sig om hur vackra dessa ljus och dekorationer är. Åtminstone har jag aldrig sagt emot. Även om de enligt mitt förmenande vittnat om en total brist på smak, även om blinkandet gett mig huvudvärk, även om…

Tills jag mötte henne som vandrade med mig ett stycke av vägen igår. Hon visste att jag arrangerat julfester för ensamma och därför tog hon upp ämnen som mörker, ensamhet och gemenskap i juletid. Jag nickade och höll med, på riktigt. Och sedan, sade hon, alla dessa ljus på gårdarna…

Jag kände redan hur min m. sternocleidomastoideus reflexmässigt började dras samman för en till intet förpliktande huvudböjning.

Men innan jag hunnit blinka, formulerade hon samma förkastelsedom över detta meningslösa krimskrams, denna energislösande miljöförorening, dessa vanvettiga orgier i ögonbedövande ljusbrus, som jag dolt inom mig i tron att den aldrig fick sägas ut. Man skall ju inte ifrågasätta andras estetiska omdöme, sade min lärarinna i småskolan – om också inte med just dessa ord.

Ändå: det är vackrast när det skymmer. Det är vackrast när det mörknar. Det är vackrast när det ljusnar först vid soluppgången, utan konstgjorda solars hjälp.

Låt vintermörkret falla! Bara om mörkret inom oss är ännu djupare, är vi rädda för det och måste hålla det på avstånd.