Han är något äldre än jag och han är lidelsefullt intresserad av politik, inhemsk politik.
Det är ett intresse som inte inbegriper aktivt medlemskap i något parti utan det begränsar sig enbart till att följa med och registrera händelserna.
Där andra firar jul och påsk eller ser fram emot semestern och privata högtidsdagar, där väntar han på nästa val. Kommunval, riksdagsval, nuförtiden också landskapsval – tidigare bl.a. val till folktinget, Elantos förvaltningsråd, Helsingfors Telefonförenings bestyrelse m.m.
Det är lätt att bli invecklad i långa och lärorika samtal med honom – detaljer i Kekkonens, Karjalainens, Virolainens m.fl. göranden och låtanden minns han med stor precision, liksom utgången av omröstningar och röstetal.
Det är ett harmlöst, billigt och stundom nyttigt intresse. Men han bekräftar en iakttagelse jag själv har gjort och han styrker den med vederhäftiga data: vårt samhälle styrs alltmera av pengarnas makt, av girighet och egenintresse, av rå själviskhet.
Det kunde ju tänkas att jag härvidlag lider av ett synfel som betingas av stigande ålder och personliga idiosynkrasier. Men när man just denna dag debatterar den s.k. uppsägningstvisten i riksdagen visar min vän med överväldigande fakta att något har hänt med oss och med det finländska samhället. Argumenten är annorlunda än förr.
Ondskan och likgiltigheten för offren ökar. Hon som hatar är trendig.