-Den platsen är min helgedom! säger S.
Hon avser ett bestämt landskap, där många berömda konstnärer bott, och ett hus där en av dem haft sitt hem, och ett hörn av trädgården där han fått inspiration till sina verk.
Och när hon vandrar där, eller sitter där, hör hon hans musik spela inom sig. Och denna upplevelse kallar hon att möta Gud.
-Nej, svarar jag. Det är inte Gud.
Det finns väl få svar som på samma sätt kan reta moderna skönsjälar till vrede. När subjektiviteten är högsta norm och det egna tyckandet tillmäts ett absolut värde, då finns det enligt dem inget mera förolämpande än att förneka värdet av dessa deras innersta och ”högsta” känslor.
Mycket få är de som begriper att denna respekt gäller också omvänt. Genom att kräva ett obetingat samtycke av den som inte samtycker, begår man våld också på dennes rätt till en (motsatt) övertygelse.
S. har många meningsfränder och inte ofta har jag vågat, eller orkat, opponera mig mot deras fromma bekännelser. De har sett sig tvungna att avlägga dem för mitt yrkes skull eller när de fått höra att jag besöker en bekännelsetrogen luthersk gudstjänst.
Men deras gud är en avgud, en bild de själva gjort sig. Utan Kristus känner ingen Gud.
Och samma dag som S. avlägger sin temperamentsfulla bekännelse, får hon synligt flankstöd av en ”kändis” i medierna. Alla ”gudsuppfattningar” skall ha samma värde!
Alla utom en?
Den frågan bara fnyser S. åt. Är man andligt obegåvad, trångsynt och dogmatisk kan man helt enkelt inte begripa hennes höga visdom.
Men nåden och förlåtelsen är till för de i anden fattiga, idag liksom då. För dem som inte hör musiken. För de förtvivlade.