«

»

Okt 08

Möten och mänskor, del 066

William går mot strömmen.

Det har några gånger hänt att jag sett ut över en mängd mänskor – i rusningstrafiken eller på ett torg – och plötsligt varseblivit en avvikande rörelse någonstans.

Någon i vimlet rörde sig annorlunda. Det var William. Han är inte lång men han går som en vandrande fällkniv. Hans kliv är långa och raka och de följer inte takten, inte den obestämda rytm som också mänskor i en ostrukturerad och rörlig skock har tillägnat sig. När han går på samma gata som de andra, går han ändå sin egen väg.

William är skrivare, som det kallats i Österbotten, en mindre pretentiös term som påminner om äldre tiders ”skriftställare”. Hans berättelser liknar honom själv.

Han är allvarlig. Hans framställning är saklig och kortfattad och hans leende är som en inlärd reflex: han vet när han förväntas blotta den nedre tandraden genom att dra mungiporna nedåt och åt sidorna – till ett leende. Men det sprider sig inte över ansiktet, inte till ögonen.

Det betyder inte att han är hjärtlös eller okänslig. Ett samtal med honom är berikande, hans iakttagelser träffande – avslöjande.

Länge grubblade jag på med vilket ord jag skulle förstå eller beskriva honom, till sist förstod jag vilket det var: hemlös.

Visst har han en bostad någonstans. Men jag kunde inte tänka mig honom i en familj, med hustru, barn, föräldrar eller syskon. När han satt och åt en billig morgongröt i på cafét i centrum, när han med en cigarrett i munnen sopade metrostationen, då tillhörde han bara denna bestämda plats.

Det var honom jag tänkte på den 4 juli – del 018 bland dessa blogginlägg.

Småvisslar han? Jag tror det, ibland. Men att det är han som är helsingforsaren, det insåg jag först nu då jag sökt och funnit honom i minnenas garderob.