Levern.
Njurarna.
Bukspottskörteln.
Hjärtat.
Det var som en anatomisk lektion i dialogform, samtalet jag förde tidigt idag på morgonen. Alla inre organ var angripna, en amputation i foten hade också gjorts efter kallbrand.
Han är inte gammal men en gång fick han ett stort arv. Det likviderade han – dvs. omsatte i likvida ämnen – på en mycket kort tid, häri var många ”vänner” honom behjälpliga. Sedan följde sjukdomarna och krämporna.
Jag tänkte på andra ”inre” organ – samvetet, medlidandet, förmågan till trofasthet och trohet. Hos henne som hatar är de sedan länge sönderfrätta, satta ur funktion. Ofta tänker vi på de ”inre” organen som säte för känslor och psykiska funktioner. Hjärtat älskar. Njurarna och levern renar tankar och smälter intryck.
Hennes hat är cancern, den obotliga, med metastaser i samtliga själsförmögenheter.
Mannen med krämporna är stundom mycket arg, bitter är han också ibland, men han anser sig inte vara ett offer för någons eller någots illvilja. Han har sig själv att skylla, säger han.
Hon som hatar menar att andra förorsakat allt hennes elände.
Det var kanske ett år sedan jag såg honom senast och på denna tid hade han blivit märkt av sjukdomarna, han hade svårt att tala tydligt, han såg ut som en åldring nu.
Men hon som hatar har ådragit sig vad värre är, en blick som är tom. Hon är som vore hon redan död, onåbar för det vi – med rätta eller inte – kallar mänskliga känslor.
Mötet med och åsynen av kroppsligt förfall kan aldrig skrämma lika mycket som den blicken.