Men klocktiden är ingen riktig tid – vem har sagt att ett mekaniskt och fortgående sönderhackande av tillvaron skulle ge oss en mera sanningsenlig bild av den än den klocklösa?
Om tillvaron, som Leibniz menade, är en prestabilerad harmoni och monadernas fönsterlösa kretslopp inte kan rubbas ens av ett handtag i världsalltet – tror jag ändå att Johannes (det är hans andra förnamn) skulle kunna ställa till en trafikstockning också där.
Vi var på väg i bil till grannstaden och jag satt och gruvade mig över att vi redan var försenade till ett avtalat möte med deltagare som satt och väntade på oss. Då föreslog Johannes, som körde, att vi viker av vägen och tar oss ett dopp i träsket denna heta dag.
-Det hinner vi nog, inte går världen under för det.
-Nej! sade jag.
Vi körde vidare och hans mobiltelefon ringde. Det var en bekant som behövde hjälp med en flyttning.
-Jag kommer om en halv timme! lovade Johannes och avslutade samtalet.
Så vände han sig till mig och sade: -Inte tänker jag fara dit idag.
Vi närmade oss platsen vi var på väg till. Johannes sätter alltid på bilens blinkljus inne i korsningen, först när han redan börjat svänga. Nu råkade han ha väjningsplikt och en kollision var nära.
Han log och viftade vänligt till den ilskna föraren i den andra bilen: -Inte går världen under för det! sade han.
En opålitlig och självupptagen mänska?
Nej, ingen har jag fått mera hjälp av i olika angelägenheter under min tid i denna stad. Han är alltid hjälpsam och beredd att ställa upp. Det är bara de avtalade tiderna som är osäkra.
Han är, på något vis, fri. Vad detta betyder, kräver mera begrundan…