«

»

Aug 17

Möten och mänskor, del 040

Av de hundra möten jag här ärnat beskriva är det inget som är trivialt, även om inget är sensationellt. Edith Södergran sade det bättre:

Och Gud är med i alla sammanhang.
När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen
och katten sin matmor.
Det var en stor glädje för dem båda
men allrastörst var den att Gud hade fört dem samman
och velat dem denna underbara vänskap
i fjorton år.

Man kan inte göra en slumpgenerator och den som påstår sig ha konstruerat en sådan, är en narr i någondera av två bemärkelser – vid starten eller vid målet.

Edith Södergrans dikt inleds med en reflexion om tidsanvändning:

Det finns ingen som har tid i världen
än Gud allena.
Och därför komma alla blommor till Honom
och den sista bland myror.

Förgätmigejen ber Honom om högre glans
i sina blå ögon
och myran ber honom om större kraft
att fatta strået.
Och bina be honom om starkare segersång
bland purpurröda rosor.

Jag mötte idag den sista bland myror, en elektron med egenvilja. Hon är i sitt eget tycke betydelselös och inte värd att leva. Men hon kolliderade inte med mig på livets stråt för att CERN eller omständigheterna ville det utan för att hon äger den frihet inom trälbundenheten, som endast en kristen äger. Hon bad mig om förlåtelse.

-För vad? undrade jag. Hon hade varken stött eller sårat mig. Men inget djur kan tänka ut en sådan begäran. Det var vad de obetänksamma skulle kalla en överflödig bön, därför att man kan bevilja den utan självövervinnelse.

Hon som bad mig om den överglänste därmed de främsta bland myror, med ett enda ord förflyttade hon sig över djurrikets alla ordningar upp till sin rättmätiga plats som skapelsens krona.

Hon, däremot, som bloggen handlar om, som med sitt blodsdåd verkligen sårat och skadat, hon tiger alltjämt i iskallt och djuriskt hat.