Deras namn skall jag inte nämna men tre utländska män jag mötte idag har nu blivit medlemmar av en luthersk församling.
För de flesta rotfasta finländare betyder anslutning till det man kallar ’den lutherska kyrkan’ föga eller intet, eftersom man också lämnar stats- eller folkkyrkan i stigande antal. Men dessa män var asylsökande f.d. muslimer som anslöt sig till en bekännelsetrogen luthersk församling vars medlemmar tror på Bibeln och går till nattvardsbordet.
De bekännelsetrogna lutherska kyrkorna i muslimska länder har ibland ett dopformulär, där man inte ”bara” på traditionellt sätt avsäger sig djävulen och alla hans verk utan även uttryckligen tar avstånd från islam.
Och detta betyder ofta i praktiken att de som döps väljer en framtid under ständigt dödshot. Korset är här ingen likgiltig prydnad eller smycke.
Man hör pratas om att muslimers omvändelse till kristendomen hos oss i allmänhet skulle betingas av önskan att vinna materiella fördelar, asyl och en bättre levnadsstandard. De som för de ryktena har inte insett hur mycket trosbekännelsen betyder för en muslim.
Att högt avsäga sig tron på Mohammed med en inre reservation går inte ihop med den avgörande betydelse denna muntliga bekännelse har. Jesuiterna är inte en muslimsk sekt.
De inlägg jag här skrivit om mänskor och möten handlar om mina subjektiva upplevelser och kontrastverkan är en stark sådan. Jag känner en som kallade sig kristen men hon svek sina allra heligaste löften.