Familjelikheten i det psykiska, ja – vissa synbilder kan erfaras som ett hugg i hjärtat. Sådan var också Korsspindeln! Så gjorde också hon!
En parvel eller parvla på ett år eller två står framför disken med lösgodis i butiken i Kottby, redo att förse sig av det förbjudna. Och i detsamma kommer modern rusande — skriker åt sitt barn: Din djävul!
Eller silhuetten i ett fönster av en kvinna som lyfter upp ett barnplagg, en sparkdräkt, och beskådar den – omedelbart hugger minnet till! Någonting i detta väcker till liv minnet av hur Korsspindeln behandlade vår yngsta dotter när hon var bara ett spädbarn, hårdhänt avreagerade sin frustration på den mest försvarslösa av alla.
Kan man lita på sina minnen? Det är allom bekant att man kan skapa minnen, att folk kan suggereras att tro att de råkat ut för något som i verkligheten aldrig hänt.
Men kan sådana expressiva fragment suggereras fram, kan de förvrängas och ljuga? Om så är fallet, vad är då längre sanning och vad är lögn och vem kan ens försöka skilja dem åt?