Jag betraktar en okänd man vid bordet intill mitt. Jag inser plötsligt att han erbjuder en levande utläggning av ett centralt begrepp hos Ludwig Wittgenstein: Familienähnlichkeit.
Med detta begrepp, som han lanserar i Philopsophische Untersuchungen, avser Wittgenstein begrepp som inte kan ges en entydig taxonomisk definition men som icke desto mindre används och förstås av oss alla i ”språkspelet”.
Och just begreppet ’spel’ är ett sådant – på tyska innefattande också leken. Det finns många slag av spel från kortspel till fotboll och olika slag av lekar som inte har alla element gemensamma men dock tilläckligt många för att vi skall kunna använda ordet ’spel’ på ett förnuftigt och fattbart sätt. Men lexikonet kan inte ge oss en kort eller entydig definition av vad spel är för något.
Det slår mig nämligen att den okände liknar en bekant i min hemstad – och en politiker – och en av mina släktingar. Det är först när jag ser hans ansikte, som likheten mellan alla dessa personer blir uppenbar för mig.
Korsspindeln, som jag ofta kallat henne som hatar, spinner ett nät av ondska och det hat som jag sökt och funnit i skönlitteraturen och i mänskors vardag, är ett nät som förenar dem som – sinsemellan alla olika – är ute i ondskans ärenden och på den Ondes uppdrag.
De fyra nämnda godmodiga männens fysiska apparition illustrerar för mig att den psykiska familjelikhet jag ringar in i dessa blogginlägg inte låter sig definieras och bestämmas på ett entydigt vis. Därför skriver jag, beskriver jag, målar kanske med ord det psykiska porträttet av en ond och hatisk mänska.
Att hon månde kännas igen och antingen förmås vända om från sina vägar eller förhindras från att öva sitt blodiga verk.