Uppfordrande, påträngande – förebrående.
Det är tiggarblicken jag ville beskriva. Hon har ett eget revir i huvudstaden som hon bevakar vid bestämda tider.
Tydligen är kyrktrappor och ingångar till kristliga samlingslokaler givande, eftersom det oftast är där man ser henne. Hon sitter då på marken, i en låg och ödmjuk ställning som står i kontrast till hennes förebrående blick.
Hon talte icke, men ögat talte.
Ögat säger: jag borde inte behöva sitta här, det är ditt fel att jag måste.
Hennes attityd är inte den vanliga tiggarattityden. De andra – främst från det forna Jugoslavien – satsar i stället på uppgivenhet och ett vänligt tilltal samt försök att börja berätta en sorglig levnadshistoria.
Min tiggerska vandrar runt i sitt revir, på regelbundna tider, hon talar med många synbarligen kända och bekanta, en tidig morgon är det hundrastarna som hon byter ord med. Om vad, vet jag inte. Hon är inte torftigt klädd men ändå avvikande i prydnader och färggrannhet. Hon rör sig inte invalidiskt utan som en ordboksillustration till adjektivet ’käck’.
Det har höjts röster – många röster – om att tiggeriet borde förbjudas.
Inför Gud är vi tiggare alla.