Det fanns en tid då en sägen som kan kallas ”liftaren som försvann” var populär. Min egen syster och hennes man hörde till dem som försäkrade att detta verkligen inträffat – en okänd man får lift, han börjar tala om de yttersta tiderna och om att Jesu återkomst är nära, och plötsligt är han mystiskt försvunnen.
Typiskt för ”vandringssägnerna” är att sagesmännen inte råkat ut för händelsen själva, det är alltid en släkting eller god vän som gjort det.
Mera förvånad blev jag då jag mötte en av stöttepelarna i en lokal frikyrklig församling, en lokalpolitiskt betrodd man som respekteras för sin integritet också i det världsliga. Han försäkrade att dessa händelser verkligen ägt rum, inte bara en utan många gånger på sistone. Och återigen var det en annan person som mött den hemlighetsfulle liftaren, en annan högst trovärdig och allvarligt sinnad man: han nämnde dennes namn.
Jag försökte inte dra berättelsen i tvivelsmål. Jag tänkte på en annan händelse, ett annat möte.
En kväll steg jag i bilen och åkte in till stan – kanske tjugo kilometer. Varför vet jag inte. Där stannade jag vid en gata, varför vet jag inte. En man kom fram till bilen och frågade vart jag var på väg. Han ville få lift till just den plats jag hade kommit ifrån och dit jag återvände.
På den vägen hade vi ett mycket betydelsefullt samtal.
Detta var inte en mystisk utan en synnerligen naturlig erfarenhet. Ändå framstår den i alla detaljer ännu långt senare som det mest oförklarliga möte jag varit med om.
Att som Scheherazade upprätthålla det biologiska livet på bloggen under Korsspindelns färla känns meningslöst ibland. Vad förmår man mot mot ett sådant hat, en sådan ondska? Kanske framgår det efteråt.