Seppo kallar jag honom. Jag kunde också kalla honom t ex Hieronymus eller Carl Friedrich.
Någon uppmanade honom att berätta sitt livs historia för mig och det gjorde han gärna. Visserligen befann han sig i omedelbar livsfara men det var han van vid. Just nu var det skattemyndigheterna i en vänligt sinnad nation som sänt ut två tjänstemän med befogenhet från högsta ort att likvidera honom. Orsaken var de stora summor skatteverket i detta land var skyldigt honom.
Han hade också i övrigt råkat ut för myndigheternas övervåld. Då han befann sig utomlands, hade stadsdirektören i en liten finländsk stad flyttat in i hans hus och olovligt övertagit det på detta ohemula vis.
Två gånger hade Seppo blivit levande begravd. Den andra gången hade han svårt skrämt begravningsföljet när han vaknat upp vid ljudet av jord som föll på kistlocket, han hade fått låna kläder av en förskräckt flicka i kiosken invid och sånär skrämt livet av sin hustru när han kom hem. (Hon var tydligen inte med på begravningen.)
Osv, osv. Det var en underhållande historia och jag frågade om den noterats också i medierna. Ja, men bara i en mindre periodisk publikation.
Kanske detta är bloggpremiären.
Sällan eller aldrig har jag kontrollerat riktigheten av de uppgifter man meddelat mig och som jag återberättat här. I en undersökning nyligen kom finländarna på tätplats i Europa när det gällde mänskors förtroende för sina landsmän.
Det är inte bara lättja som gör detta. I ett lutherskt land talar man sanning – vi har varken den romerska jesuitmoralen eller de muslimska traditioner som godkänner lögnen som medel i kampen mot de otrogna. (När jag någon gång lätt ändrar namn på personer och platser, sker det för att inte utlämna de berörda.)
Den som ljuger i avsikt att skada och såra, är och förblir ond. Seppo kan ursäktas av uppenbara skäl och hans avvikelser från sanningen ursäktades också av dem som lyssnade. Korsspindelns edsbrott är däremot avsett att skada och såra, det är rått, det är omänskligt.