Nej, hon bjöd på ingen karamell.
Major Andersson – låt oss kalla henne så – stod och väntade på bussen utanför Templet. Så heter Frälsningsarméns högkvarter på Nylandsgatan i Helsingfors.
Bussen kom och hon klev på och försvann.
Den karamell hon aldrig bjöd på smakade ett envist minne… något min mor hade sagt… och några dagar senare fann jag mig själv sittande framför gamla exemplar av Stridsropet i nationalbibliotekets läsesal. Jag fann vad jag sökte i ett nummer från 1948, för sjuttio år sedan.
Det är en frälsningssoldat som berättar. Det har varit en stor internationell frälsningskonferens i huvudstaden och på tåget hem sitter han och funderar på hur han skall inleda ett samtal med en ung man på platsen invid. Han kommer på tanken att bjuda på en sällsynt läckerhet han fått av en av de utländska gästerna – en amerikansk karamell. Och snart är samtalet igång, ett givande samtal. Frälsningssoldaten och den unge mannen stiger av på samma station och frälsningssoldaten får rentav bilskjuts hem av den unge mannens svåger, som väntar vid stationen.
Den unge mannen, som aldrig nämndes vid namn, var min far. Madeleinekakan fick Marcel Proust att minnas den tid som flytt i åtta volymer. Smaken av den karamell major Andersson aldrig bjöd mig på, förde mig för ett ögonblick sjuttio år tillbaka i tiden.
Om sjuttio år är jag också död. Vad man minns, vad man glömmer, är omöjligt att veta. Därför skriver jag. Det gäller alla tider och alla generationer att hatets offer inte får glömmas och att hon som hatar ställs till svars vad hon än heter och i vilket land hon än lever, av någon, någonstans.
—————–
NOT: Länge, oemotsagt och pinsamt stod här fel namn på Frälsningsarméns tidskrift. Den heter STRIDSROPET och inget annat. Rättat 14/7.